Länge sedan!

Superlänge sedan jag skrev, och jag känner att jag saknar det mycket!

Har precis dragit igång två nya bloggar, en till varje klass jag har i kursen Svenska 1. Hade tidigare en blogg, som skulle delas mellan alla intresserade lärare och elever i svenska, från åk 7 tom gymnasiet. Det var en bra tanke från början, men nu kändes det ohanterbart ocheftersom det är så lätt att starta nya, så väljer jag att testa det istället.

Tänker att när eleverna vet att texterna de skriver ska publiceras och kommenteras av någon, så gör de sitt yttersta. jag tänker att det ska ha en inbyggd förbättringseffekt :-)

Känns underbart att vara back on track på jobb igen,är roligt att jobba, har härliga klasser och roliga elever, fantastiskt! Trots det härliga är det mycket att göra, köra igång kurser enligt nya gymnasieskolan, dess mål, betygssystem och kunskapskrav, men samtidigt ha en fot kvar i det gamla.

Vi tog beslutet att låta Vilma gå fyran en gång till, eftersom det var struligt i gamla klassen, hon fick sin dyslexidiagnos rätt sent under läsåret i fjol, och hon behövde viss repetition för att vara i fas. Det känns så rätt, hon trivs, gillar skolan bättre, har kompisar att vara med på rasterna och är mycket mer harmonisk. Är så glad att vi vågade föreslå och att skolan lyssnade. Åldesfixering kring vilken klass ungarna "ska" gå i tror jag är till mer skada än nytta. Skolan handlar ju om så mycket, social träning, kunskapsinhämtning, uppfostran..Och det viktigaste måste ju vara att det passar det enskilda barnet/elevern, eller?

Viktor har blivit en högstadieelev, med nya lärare, nya lokaler och på vissa bitar mindre koll än tidigare, på andra betydligt mer. Tänker ibland att all bedömning barnen utsätts för, skapar en hel del stress. De har gått i skolan i 6 veckor, och redan är minst 10 matriser och bedömningar ifyllda och publicerade på plattformen unikum, så att vi föräldrar och eleverna kan ha koll. Tyckte det var kanon först, men börjar vacka, får väl se vart det leder! Lär sig ungarna mer, men ändå mår bra är det väl fine, men om det skapar stress redan hos 13-åringarna, så är det nog inget vidare?

Nu en kopp kaffe, innan dagens första lektion!

Entreprenörskap, entreprenöriellt lärande och skolans verklighet

Ska alla bli entreprenörer och därmed företagare? Vill vi det? Vill jag det? Vill ni det?

Nej, jag vill inte det! Inte i traditionell mening, men att vara entreprenör över sitt liv och sitt lärande låter i mina öron lockande. Hur känner du?

I det entreprenöriella lärandet utgår vi från elevens styrkor och hans lust att lära. Visst, alla kan inte få lära sig vad de vill, hur de vill och när de vill. Men å andra sidan måste kanske alla inte heller lära sig samma saker, samtidigt och på samma sätt. Och sen visa vad de kan på samma sätt, vid samma tillfället. Eller?

Som lärare kan jag känna att det är jobbigt att omvärdera kunskap och synen på den. Vad är kunskap för mig och vad är kunskap för andra? Vi är ganska många som tycker och vill saker i dagens skola. Vi har kursplaner, som snart blir ämnesplaner, vi har läroplan och skollag, elevers förväntningar och föräldrars synpunkter, medias rapportering och rektorns vision att ta hänsyn till. Sist men inte den individuella läraren, som till syvende och sist står ensam med sin klass i en skola någonstans. Själv står jag varje dag i ett klassrum i Höganäs och försöker nå ut. Samtidigt är jag på en annan skola, i förhållande till andra lärare, förälder, som vill att läraren tar hänsyn till mina barn och hans & hennes lust att lära.

I skolan har det traditionellt sätt varit mycket "nu läser vi kapitel 3 och den 12:e har vi prov." Det är iallafall min känsla och upplevelse, av min skolgång och delvis av min yrkesutövning. Men är det egentligen så bra?

Jag kan tycka att många knepiga ord letar sig in i skolans värld och får saker att låta svårare än vad de är. Entreprenöriellt är ett sådant, formativ bedömning ett annat. Därmed inte sagt att innehållet är dåligt, jag tror faktiskt att båda begreppens innehåll är riktigt bra, om vi sätter oss in i det ordentligt och bortser från namnen!

Vi leker med tanken att vi angriper kapitel tre med ett entreprenöriellt förhållningssätt, hur gör vi då? Jo jag tänker att jag läraren, introducerar kapitel tre, som handlar om romantiken. Jag ger grunderna, genom en genomgång, en film, ett stycke att läsa eller på ett annat sätt som passar mig och min klass. Jag talar om vad som krävs av eleverna i förhållande till kunskapskrav och eventuella betygskriterier, allt efter elevernas ålder och nivå. Därefter låter jag eleverna tänka...

Vad vill du? Vad vill du och vad vill du lära dig? En elev kanske vill läsa en roman från den tiden och berätta om för sina klasskompisar, en annan vill plugga in vilka författare som var viktiga, vad de skrev och vad de ville säga, en tredje vill skriva en egen text, som liknar en text från den tiden...

Skulle de då lära sig mindre om romantiken än om vi läste kapitel 3 och hade prov den 12:e. Nej jag tror inte det. Jag tror faktiskt att de flesta elever hade lärt sig mer, kreativitet kräver aktivitet, och aktiv inlärning tror jag mer på än passiv.

Nästa fråga är skulle det kunna funka? Kan vi jobba på det sättet? Ja, det tror jag, men det krävs en vilja att göra det från den enskilda läraren och en förståelse från rektorer och skolledning för att vissa projekt inte blir lika lyckade som andra. Men även projekt som går åt skogen kan vi och eleverna lära sig av tror jag.

Tid är en resurs som vi inte alltid har gott om, men jag tor att det handlar om en omfördelning av tiden, snarare än att arbetsformen kräver mer tid.

Hade jag varit elev idag, hade jag absolut föredragit ett entreprenöriellt lärande framför "alla lär sig samma" tanken. Därmed inte sagt att läraren inte ska styra undervisning! Jag vill inte att detta blir ett modeord vars innehåll dör innnan det hinner få liv i skolan, för jag tror att vi alla har mycket att vinna på det här.

Vad tror du?

Kyla, trötthet & utveckling

Vackert ute, med den vita snön och skarp sol, hade varit skönt med en rask vinterpromenad! Här är så kallt inne, jag fryser så att fingrarna blir helt stela när jag skriver. Högarna på skrivbordet är rejäla och jag måste rätta, men det är så svårt att få ro till det här med dörrknackningar, elever i korridoren, en kollega som vill byta några ord...Splittrad är bara förnamnet. Och splittring gör mig trött!

Fy vad jag känner mig gnällig och det vill jag ju inte vara, det är det värsta jag vet!

Nu är det dags att kavla upp ärmarna och köra "ända in i kalet"! Utvecklingssamtal med Vilma igår, sen tråkkurs, samtal med med ett gäng egna mentorselever idag, och en imorgon, sen skönjer jag horisonten, underbart! Jag tycker att det är viktigt att sitta ner med elverna en och en i lugn och ro, men är det i den här formen egentligen så så utvecklande för eleven?

Känns ibland som löpande band, där man vill få in så många samtal som möjligt på kort tid, för att sen vara av med dem (och visa chefen att jag blev klar snabbt, alltså är jag effektiv)!

Föräldrarna är (nästan) alltid mest intresserad av resultaten och dem har jag svårt att prata om när det gäller andra ämnen. jag ser resultaten men det gör ju eleven och föräldrarna med.

Jag vill prata om trivsel, intresse, varför de valde denna skolan och detta program...Allt för att få en riktig förståelse för vem eleven är och vad hon vill med sin framtid. Med formulerade mål och drömmar är det mycket lättare att vara en engagerad mentor som kan stötta och peppa ungdomarna framåt.

När jag säger till en elev att dra ner lite på läxtiden för att hinna umgås med vänner & familj, träna eller slappa så tittar eleven, men främst föräldern på mig som om jag vore dum i huvudet. Som om jag som lärare måste ha piskan på ryggen på mina elever, kanske för att de går ett krävande studieförberedande program. Icke dsto mindre är de för mig främst människor i en period i livet där skolan visst är viktig, men inte det enda viktiga. Är det "fel" inställning?

Nu ska de nationella proven fram för rättning, härligt! (peppar mig själv ;-)

Vision VS verklighet

Omöjligt? Nädå!

Har haft en givande, intressant och framåtsyftande studiedag tillsammans med svenskkollegor från kommunens alla sju skolor. Vi brukar träffas i grupper som undervisar i liknande åldrar, men idag blandade vi oss, med gott resultat, tycker jag.

Varje gång vi har träffats slås jag av hur kloka kollegor jag har och hur mycket kompetens kommunen besitter inom olika område, ämnesspecifikt såväl som på andra sätt. Hur tar vi hand om den på bästa sätt, utan att bränna ut och upp oss själva? Alla VILL mycket, exempelvis: delge varandra arbetsmaterial, utveckla skolan som helhet, såväl som ämnet, uppnå och säkerställa en likvärdig bedömning, sätta sig in i nya läroplanen, dess kunskapskrav och det centrala innehållet, arbeta med de nya betygskriterierna, vara nära eleverna och stötta sina kollegor...Helst också hinna ha ett liv utanför jobbet, eller?

I den bästa av världar skulle jag som ämnesutvecklare och nätverksledare ha möjlighet att skapa system för delning av material, som är lätta att nå för alla, som ska ha tid att dela med sig och ta del av det andra delat med sig av. Kalla till möten för att hålla diskussionen levande, hinna hitta, läsa och tipsa om massor av ny forskning inom olika områden.

Denna vision krossas ibland av skolans verklighet, där lärarandet och det undervisningsrelaterade uppdraget samsas med skoknytning, nässnytning, rastvaktande, bussbokande, administration, akuta elevärende, där eleven ofta nog behöver ha kuratorsstöd...

Jag vill poängtera att jag verkligen gillar mitt jobb, och inte kan tänka mig att något annat yrke kan vara roligare. Ibland måste vi nog ändå stanna upp och fundera på vad vi ska fokusera på, vi kan inte vara i med och framme på alla fronter samtidigt, eller?

Allt är viktigt, men vad är viktigast för oss och för eleverna?

Kanske imorgon

En skrämmande skildring av en olycklig mamma, med vad jag uppfattar som obehandlad förlossningsdepression :-( Leni är en välutbildad konstnär, som tillsammans med sin man tagit ett medvetet "gröna våg" beslut och flyttat ut på landet.

Romanen tar sin början den dagen deras andra barn föds. Leni känner sig instängd, kvävd och olycklig. Till och med naturen medverkar till familjens nedåtspiral, jorden går inte att odla, det funkar som en beskrivning av hennes hälsa och av relationen till mannen, som förblöder, ruttnar och dör!

Leni lämnar man och barn och flyttar. Ja, hon lämnar ett vv liv är inte aktuellt, hon har sin nya kärlek, Spriten.

Missbruket förvärras och en relation med en likasinnad man, går överstyr, med våld som följeslagare, både sexuellt och annars. Ett absurt exempel på förhållandets konstighet är att Leni tycker det är höjden av kärlek och romantik att kyssa bort fyllekräkrester från mannens mun, Blörk!

Mamman, ex. maken, systern, pappan och barnen, alla är engagerade och försöker rädda Leni, som hamnar på avgiftning gång efter gång. När hon verkligen slår i botten är hon redo att försöka skapa reda i sitt liv och vill reperera relationen till sian barn. Går det, efter år av svek och lögner?

Vad händer med en människa när spriten, eller något annat blir viktigare än relationer och människor? Vad händer med barn till föräldrar som Leni? Döms mammor som agerar så här hårdare än pappor? Ja förmodligen, men varför? Tunga frågor, utan riktiga svar.

En brutal bok om missbruk, kärlek och relationer, klart läsvärd, om än den bitvis framkallar illamående!

Malin & Henrik

Malin är på jobbresa i London, samtidigt som hon på hemmaplan håller på att skilja sig från sin man. Hon känner sig missförstådd av honom och upplever att hon anpassar sönder sig själv. På flygplatsen på väg hem till den sönderfallande familjen, möter hon en man i kön. Malin svimmar och kräks, men den fantastiska Henrik tar hand om henne. Förälskelse flammar upp och innan skilsmässan är klar har en ny relation med dina barn, mina barn...tagit sin början.

Och anpassningen börjar om.

Det mest spännande med den här boken, är att den är skriven av två författare, Denise Rudberg och Daniel Möllberg vilket gör att både den lämnade mannens, kvinnans och den nya mannens perspektiv i någon mån finns med. Språket är lättsamt, igenkänningsfaktorn finns där, men jag blir ändå lite irriterad. Jag blir provocerad av att Malin så tydligt måste ha en man, för att bli bekräftad och känna sig hel. Varför är det så? Funkar vi alla på det viset?

Själv kan jag inte sluta fundera på om den oerhört deprimerade och lite bebisaktiga förstamannen, är en självbiografisk bild av när Daniel Möllberg lämnades av Tilde de Paula?

Lättnad och ångest (hgtedefry)

Jag bannar mig själv för att jag inte har fattat, det borde jag ju gjort för länge sen. Hade det varit en elev hade jag sett det, märkt det, förstått det men när det gällde mitt älskade, fina lilla barn så blundade jag. Dyslexi, eller läs-och skrivsvårigheter. Hon är inte lat, saknar inte driv men avkodningen tar all energi, så förståelsen av det lästa går helt förlorad. Jag är mest arg på mig själv, men även lärarna borde sett och förstått att det inte enbart handlar om vilja och driv. Att så gott som allt skolarbete som bygger på läsning sköts hemma, bör vara ett tydligt tecken. Det är ju genom det som jag har förstått.

Visserligen är diagnosen inte ställd av logoped, men alla tecken finns där, hon vänder bokstäver, svårt att se matematiken i ett lästal, när en text har traglats igenom kan inte handlingen återges, men om texten läses för henne, så kan frågor besvaras. Staninevärdena talar också sitt tydliga språk, så med eller utan diagnos så vet jag nu vad det handlar om. En oerhörd lättnad känner jag över det, men samtidigt ångest över vad jag har utsatt henne för i utbrott, skäll, "men läs nu, lite flyt, ljuda inte hela tiden, du är faktiskt stor nu..."

Maken har haft stora problem med detta, men eftersom han tagit sig igenom grundskola, gymnasium och högskola, så har jag inte förstått omfattningen av hans problem. Nu säger han att han känner igen sig i henne och hennes svårigheter och ärftlighetsfaktorn lär vara väldigt stor.

Hur som helst att älta "varför" hjälper ingen, allra minst dottern. Skönt är att jag har pratat med rektor, specialpedagog och undervisande lärare, ingen verkar förvånad och de har gett besked på att hjälpmedel kan sättas in ganska meddetsamma, känns bra och dottern är med på det resonemanget. Hon VILL ju förstå, ta del av texter och så vidare.

Nu är det fredag, så skönt det ska bli med helg, och att nästa vecka är "halvlov", eleverna lediga, jag jobbar med annat måndag och tisdag, gör inte alls ont! Får använda en del av den lediga tiden till att smälta detta och försöka få en del hjälpmedel, som CD-spelare, inlästa böcker och så att funka.

Sen är vi redo för resten av terminen, både hemma och på jobb!