Jag är lyckligt lottad just nu!
Det är jag i och för sig för det mesta, men det känns extra aktuellt nu, eftersom jag dagligen påminns om att inte alla, ens här är det! I min absoluta närhet har jag en vän som är i en jobbig vårdnadstvist och en annan kompis barn ligger på sjukhus sedan 10 dagar, med en mystisk skelettsjukdom.. Jag lider med de båda familjerna :-(
Förutom en frisk familj och goda vänner har jag världens roligaste jobb!
Idag satt jag i ett långt samtal med två elever, som är drivna, intresserade och väldigt engagerade i sina studier, underbart. De arbetar med en fördjupning om de kultiska rörelserna i Sverige. Jag har uppmanat alla att försöka ta någon kontakt med rörelserna, för studiebesök, intervju eller liknande. Men dessa två nöjer sig inte med det, de wallraffar på riktigt! Har åkt till den stängda rörelsen, för att ta del av deras tester och bli intervjuade om sina personligheter, allt ska vara hemligt! Under jackan har de en diktafon och på fredag ska de dit på uppföljning...
Jag känner stolthet över att de vågar utmana och hitta alternativa vägar till sina källor, men samtidigt en viss oro. Jag har bestämt mig för att täta handledningsträffar, mycket stöd och att jag litar på deras sunda förnuft är den rätta vägen i detta. Jag tänker att de växer som individer av att våga och få lov att fullfölja, eller?
/Marie
Det gäller verkligen att påminna sig själv om hur bra men har det och njuta av det, istället för alla måsten...
SvaraRaderaEleverna du beskriver är gamla Jonstorpselever, så klart??:))
Petra