Länge sedan!

Superlänge sedan jag skrev, och jag känner att jag saknar det mycket!

Har precis dragit igång två nya bloggar, en till varje klass jag har i kursen Svenska 1. Hade tidigare en blogg, som skulle delas mellan alla intresserade lärare och elever i svenska, från åk 7 tom gymnasiet. Det var en bra tanke från början, men nu kändes det ohanterbart ocheftersom det är så lätt att starta nya, så väljer jag att testa det istället.

Tänker att när eleverna vet att texterna de skriver ska publiceras och kommenteras av någon, så gör de sitt yttersta. jag tänker att det ska ha en inbyggd förbättringseffekt :-)

Känns underbart att vara back on track på jobb igen,är roligt att jobba, har härliga klasser och roliga elever, fantastiskt! Trots det härliga är det mycket att göra, köra igång kurser enligt nya gymnasieskolan, dess mål, betygssystem och kunskapskrav, men samtidigt ha en fot kvar i det gamla.

Vi tog beslutet att låta Vilma gå fyran en gång till, eftersom det var struligt i gamla klassen, hon fick sin dyslexidiagnos rätt sent under läsåret i fjol, och hon behövde viss repetition för att vara i fas. Det känns så rätt, hon trivs, gillar skolan bättre, har kompisar att vara med på rasterna och är mycket mer harmonisk. Är så glad att vi vågade föreslå och att skolan lyssnade. Åldesfixering kring vilken klass ungarna "ska" gå i tror jag är till mer skada än nytta. Skolan handlar ju om så mycket, social träning, kunskapsinhämtning, uppfostran..Och det viktigaste måste ju vara att det passar det enskilda barnet/elevern, eller?

Viktor har blivit en högstadieelev, med nya lärare, nya lokaler och på vissa bitar mindre koll än tidigare, på andra betydligt mer. Tänker ibland att all bedömning barnen utsätts för, skapar en hel del stress. De har gått i skolan i 6 veckor, och redan är minst 10 matriser och bedömningar ifyllda och publicerade på plattformen unikum, så att vi föräldrar och eleverna kan ha koll. Tyckte det var kanon först, men börjar vacka, får väl se vart det leder! Lär sig ungarna mer, men ändå mår bra är det väl fine, men om det skapar stress redan hos 13-åringarna, så är det nog inget vidare?

Nu en kopp kaffe, innan dagens första lektion!

Entreprenörskap, entreprenöriellt lärande och skolans verklighet

Ska alla bli entreprenörer och därmed företagare? Vill vi det? Vill jag det? Vill ni det?

Nej, jag vill inte det! Inte i traditionell mening, men att vara entreprenör över sitt liv och sitt lärande låter i mina öron lockande. Hur känner du?

I det entreprenöriella lärandet utgår vi från elevens styrkor och hans lust att lära. Visst, alla kan inte få lära sig vad de vill, hur de vill och när de vill. Men å andra sidan måste kanske alla inte heller lära sig samma saker, samtidigt och på samma sätt. Och sen visa vad de kan på samma sätt, vid samma tillfället. Eller?

Som lärare kan jag känna att det är jobbigt att omvärdera kunskap och synen på den. Vad är kunskap för mig och vad är kunskap för andra? Vi är ganska många som tycker och vill saker i dagens skola. Vi har kursplaner, som snart blir ämnesplaner, vi har läroplan och skollag, elevers förväntningar och föräldrars synpunkter, medias rapportering och rektorns vision att ta hänsyn till. Sist men inte den individuella läraren, som till syvende och sist står ensam med sin klass i en skola någonstans. Själv står jag varje dag i ett klassrum i Höganäs och försöker nå ut. Samtidigt är jag på en annan skola, i förhållande till andra lärare, förälder, som vill att läraren tar hänsyn till mina barn och hans & hennes lust att lära.

I skolan har det traditionellt sätt varit mycket "nu läser vi kapitel 3 och den 12:e har vi prov." Det är iallafall min känsla och upplevelse, av min skolgång och delvis av min yrkesutövning. Men är det egentligen så bra?

Jag kan tycka att många knepiga ord letar sig in i skolans värld och får saker att låta svårare än vad de är. Entreprenöriellt är ett sådant, formativ bedömning ett annat. Därmed inte sagt att innehållet är dåligt, jag tror faktiskt att båda begreppens innehåll är riktigt bra, om vi sätter oss in i det ordentligt och bortser från namnen!

Vi leker med tanken att vi angriper kapitel tre med ett entreprenöriellt förhållningssätt, hur gör vi då? Jo jag tänker att jag läraren, introducerar kapitel tre, som handlar om romantiken. Jag ger grunderna, genom en genomgång, en film, ett stycke att läsa eller på ett annat sätt som passar mig och min klass. Jag talar om vad som krävs av eleverna i förhållande till kunskapskrav och eventuella betygskriterier, allt efter elevernas ålder och nivå. Därefter låter jag eleverna tänka...

Vad vill du? Vad vill du och vad vill du lära dig? En elev kanske vill läsa en roman från den tiden och berätta om för sina klasskompisar, en annan vill plugga in vilka författare som var viktiga, vad de skrev och vad de ville säga, en tredje vill skriva en egen text, som liknar en text från den tiden...

Skulle de då lära sig mindre om romantiken än om vi läste kapitel 3 och hade prov den 12:e. Nej jag tror inte det. Jag tror faktiskt att de flesta elever hade lärt sig mer, kreativitet kräver aktivitet, och aktiv inlärning tror jag mer på än passiv.

Nästa fråga är skulle det kunna funka? Kan vi jobba på det sättet? Ja, det tror jag, men det krävs en vilja att göra det från den enskilda läraren och en förståelse från rektorer och skolledning för att vissa projekt inte blir lika lyckade som andra. Men även projekt som går åt skogen kan vi och eleverna lära sig av tror jag.

Tid är en resurs som vi inte alltid har gott om, men jag tor att det handlar om en omfördelning av tiden, snarare än att arbetsformen kräver mer tid.

Hade jag varit elev idag, hade jag absolut föredragit ett entreprenöriellt lärande framför "alla lär sig samma" tanken. Därmed inte sagt att läraren inte ska styra undervisning! Jag vill inte att detta blir ett modeord vars innehåll dör innnan det hinner få liv i skolan, för jag tror att vi alla har mycket att vinna på det här.

Vad tror du?