Kanske imorgon

En skrämmande skildring av en olycklig mamma, med vad jag uppfattar som obehandlad förlossningsdepression :-( Leni är en välutbildad konstnär, som tillsammans med sin man tagit ett medvetet "gröna våg" beslut och flyttat ut på landet.

Romanen tar sin början den dagen deras andra barn föds. Leni känner sig instängd, kvävd och olycklig. Till och med naturen medverkar till familjens nedåtspiral, jorden går inte att odla, det funkar som en beskrivning av hennes hälsa och av relationen till mannen, som förblöder, ruttnar och dör!

Leni lämnar man och barn och flyttar. Ja, hon lämnar ett vv liv är inte aktuellt, hon har sin nya kärlek, Spriten.

Missbruket förvärras och en relation med en likasinnad man, går överstyr, med våld som följeslagare, både sexuellt och annars. Ett absurt exempel på förhållandets konstighet är att Leni tycker det är höjden av kärlek och romantik att kyssa bort fyllekräkrester från mannens mun, Blörk!

Mamman, ex. maken, systern, pappan och barnen, alla är engagerade och försöker rädda Leni, som hamnar på avgiftning gång efter gång. När hon verkligen slår i botten är hon redo att försöka skapa reda i sitt liv och vill reperera relationen till sian barn. Går det, efter år av svek och lögner?

Vad händer med en människa när spriten, eller något annat blir viktigare än relationer och människor? Vad händer med barn till föräldrar som Leni? Döms mammor som agerar så här hårdare än pappor? Ja förmodligen, men varför? Tunga frågor, utan riktiga svar.

En brutal bok om missbruk, kärlek och relationer, klart läsvärd, om än den bitvis framkallar illamående!

Malin & Henrik

Malin är på jobbresa i London, samtidigt som hon på hemmaplan håller på att skilja sig från sin man. Hon känner sig missförstådd av honom och upplever att hon anpassar sönder sig själv. På flygplatsen på väg hem till den sönderfallande familjen, möter hon en man i kön. Malin svimmar och kräks, men den fantastiska Henrik tar hand om henne. Förälskelse flammar upp och innan skilsmässan är klar har en ny relation med dina barn, mina barn...tagit sin början.

Och anpassningen börjar om.

Det mest spännande med den här boken, är att den är skriven av två författare, Denise Rudberg och Daniel Möllberg vilket gör att både den lämnade mannens, kvinnans och den nya mannens perspektiv i någon mån finns med. Språket är lättsamt, igenkänningsfaktorn finns där, men jag blir ändå lite irriterad. Jag blir provocerad av att Malin så tydligt måste ha en man, för att bli bekräftad och känna sig hel. Varför är det så? Funkar vi alla på det viset?

Själv kan jag inte sluta fundera på om den oerhört deprimerade och lite bebisaktiga förstamannen, är en självbiografisk bild av när Daniel Möllberg lämnades av Tilde de Paula?

Lättnad och ångest (hgtedefry)

Jag bannar mig själv för att jag inte har fattat, det borde jag ju gjort för länge sen. Hade det varit en elev hade jag sett det, märkt det, förstått det men när det gällde mitt älskade, fina lilla barn så blundade jag. Dyslexi, eller läs-och skrivsvårigheter. Hon är inte lat, saknar inte driv men avkodningen tar all energi, så förståelsen av det lästa går helt förlorad. Jag är mest arg på mig själv, men även lärarna borde sett och förstått att det inte enbart handlar om vilja och driv. Att så gott som allt skolarbete som bygger på läsning sköts hemma, bör vara ett tydligt tecken. Det är ju genom det som jag har förstått.

Visserligen är diagnosen inte ställd av logoped, men alla tecken finns där, hon vänder bokstäver, svårt att se matematiken i ett lästal, när en text har traglats igenom kan inte handlingen återges, men om texten läses för henne, så kan frågor besvaras. Staninevärdena talar också sitt tydliga språk, så med eller utan diagnos så vet jag nu vad det handlar om. En oerhörd lättnad känner jag över det, men samtidigt ångest över vad jag har utsatt henne för i utbrott, skäll, "men läs nu, lite flyt, ljuda inte hela tiden, du är faktiskt stor nu..."

Maken har haft stora problem med detta, men eftersom han tagit sig igenom grundskola, gymnasium och högskola, så har jag inte förstått omfattningen av hans problem. Nu säger han att han känner igen sig i henne och hennes svårigheter och ärftlighetsfaktorn lär vara väldigt stor.

Hur som helst att älta "varför" hjälper ingen, allra minst dottern. Skönt är att jag har pratat med rektor, specialpedagog och undervisande lärare, ingen verkar förvånad och de har gett besked på att hjälpmedel kan sättas in ganska meddetsamma, känns bra och dottern är med på det resonemanget. Hon VILL ju förstå, ta del av texter och så vidare.

Nu är det fredag, så skönt det ska bli med helg, och att nästa vecka är "halvlov", eleverna lediga, jag jobbar med annat måndag och tisdag, gör inte alls ont! Får använda en del av den lediga tiden till att smälta detta och försöka få en del hjälpmedel, som CD-spelare, inlästa böcker och så att funka.

Sen är vi redo för resten av terminen, både hemma och på jobb!

Läs och håll flabben!

Känns inte som en bra förklaring på frågan, "men Marie, varför måste vi läsa?" Självklart svarar jag inte mina elever (och oftast inte mina barn heller) på det sättet, men ibland är det jäkligt svårt att motivera läsning.

Läsning är ju en så självklar del av mitt liv, så jag kan inte på allvar förstå att människor väljer bort detta underbara tidsfördriv och avkoppling. Att jag inte förstår det känslomässigt, gör inte min lust och vilja att förstå det intellektuellt mindre, kanske tvärtom!

Jag tror att gemensamhetsläsning, antingen i helklass eller i läsecirklar utvecklar läsglädjen, läsviljan och läsförståelsen. vad tror ni? Min tanke är att genom att läsa samma saker så kan man prata om läsningen, dela upplevelsen och också fungera som varandras "piska & morot", eller?

Jag har precis läst Ursäkta om man vill bli lite älskad av Johanna Thydell. Typisk ungdomsbok, huvudpersonen Nora har som så många andra tjejer en "snyggkompis", de blir osams, hon träffar en kille som hon borde vara kär i, men det känns inte rätt. Hur ska hon göra? Boken fyller absolut sin funktion som igenkänningsroman, för vissa elever, men med tanke på författarens tidigare titlar, så är jag besviken både på språket och på den något platta handlingen.

Strax innan den läste jag Att springa av Maria Sveland. En läsvärd roman om övergrepp, fasader och om vänskap som övervinner det mesta. Välskriven med temposkifte som skapar spänning. Flickorna i boken lämnar mig däremot inte riktigt. Jag tänker, finns någon av dem i min närhet? Hur ska jag se och vad ska jag göra?

Hade också en viktig diskussion med kollegor idag om läsning med ögonen och läsning med öronen, och vilken stausskillnad vissa lägger i detta. Är inte tanken med läsning att eleverna ska ta del av andras berättelser genom skönlitteraturen, lära sig fakta om andra kulturer, om natur, religion, samhällen...? Vad är då skillnaden mellan att göra detta med ögonen eller med öronen?

Tyck, säg emot, diskutera!

Ojdå!

Oj, så mycket text det blev! Idag har eleverna i en klass skrivit recensioner, på böckerna som jag diskuterade i ett tidigare inlägg. Gud så full bloggen (www.skolbloggenhoganas.blogspot.com) blev :-) Tjoff, så var där över 20 nya inlägg, som jag ska kommentera fortare än kvickt!

Jag tänker att om jag använder nya, snabba medier för att eleverna ska shapa upp sitt språk och sina texter, eftersom de kan läsas av fler än "fröken", så måste jag ju snabbt ge respons, eller?

Vidare tänker jag att eleverna i en annan klass ska få kommentera inläggen och vice verca. Tror att det kan öka deras läsvilja, glädje och läsupplevelsen, ska bli spännande att se hur det faller ut!

Sitter med nya skrivvaktsinstruktioner till det nationella provet framför mig. Det är så dubbelt, för å ena sidan vill man ha en öppen, rak och tillitsfull relation till eleverna, men å andra sidan har vi stränga regler från skolverket i denna fråga. Dessutom kommer många lärare och annan personal som inte känner eleverna att vakta. Just nu känns de så pekpinneaktiga och negativa, som att jag/vi utgår från att eleverna tänker försöka fuska :-(

Kul däremot med försöket att låta eleverna skriva på dator direkt, utan omväg via, kladd, handskrift...Det känns som att datorn är det naturliga sättet att skriva för många unga idag!

Lite plus och lite minus i denna fråga alltså, som med så mycket annat.

Vilma kom hem från skolan idag och var så besviken. De skulle spela upp en pjäs, i den bjöds det på fika och de ville realisera detta i klassrummet. Deras lyhörda och trevliga lärare hade hörsammat deras önskan. Igår stod en strålande lycklig dotter och bakade chokladbollar för glatta livet, hon skulle göra hälften och en klasskamrat hälften. I skolan idag kom den andra flickan med över 70 bollar, och kommentaren "det är inte lönt vi bjuder på dina, du har ju bara typ 20" till Vilma :-( Hon hade, enligt egen utsago, sagt emot, men inte fått gehör!

Vad gör man?

Jag ringde läraren och beskrev Vilmas upplevelse av händelsen. I allt dramatiserande hade han inte sett/hört detta och Vilma hade inte heller "skvallrat", vilket hon klart borde gjort. Snälla Björn kom på den briljanta idén att hon kunde få bjuda sin bildgrupp på fika imorgon. Nu håller jag tummarna för att den andra ungen inte är i den gruppen!

Hur ska det barnet förstå att hon gör andra ledsna? Är det mitt ansvar eller ska jag bara släppa det?

Respekt, jobb & glädje

Ibland funderar jag över elevers tillit och förtroende, och vilken ynnest är att få detta!

När, snarare än om, jag gör fel med elever, ger otydliga eller felaktiga instruktioner, förlägger en text, tar för lång tid för rättning...Så känner jag en nervositet för att berätta detta för eleverna, men varför?

De är alltid så förstånde, visar att de ändå litar på det jag gör. Vad gör jag för att förtjäna deras respekt? Jag hoppas att svaret är att jag visar respekt för dem och deras personligheter!

Idag kom jag tillbaks till en klass, med texter där instruktionen inte varit solklar, därför hade alla gjort samma fel, fel tempus i ett stycke. Jag talade om att det var första gången jag deltog i samarbete med ett annat ämne kring denna texttyp, berättade vad som blivit fel och bad alla att skriva om det stycket. Jag möttes med leende, intressanta frågor och engagerade elever!

Det kändes som ett hallelujamoment, mitt bland laborationsrapporterna, en sen fredagseftermiddag på jobb. Man kan ha det sämre! (Och labrapporter är inte det roligaste jag vet:-)

Detta har varit en bra vecka, och jag har tagit tag i flera viktiga saker. Vilmas läxplanering inte minst, känns som att det på sikt kan bli en stor vinst för hela familjen, underbart!

Leva eller dö? (om litteratur)

Funderar kring roller, invanda mönster och hur lätt de leder till fördomar. Kanske beror på att det är riktigt höstruskigt, funderarväder?

Hade ämnesmöte med mina kollegor igår, där vi för första gången på länge var alla och verkligen pratade om vad vi vill med vår grupp, våra möten och framförallt med vårt ämne. Kändes skönt och framåtsyftande. Där visade det sig att alla vill arbeta med ämnesutveckling, men att vi alla har känt oss ganska ensamma i den önskan. Jag som nätverksledare, känner att jag verkligen har missat att intresset är så stort hos mina närmaste svensklärarkollegor. detta trots att kommunikation är vår proffession! Hur svårt måste det då inte vara för våra elever, att förstå oss, varandra och att passa in någonstans?

Slås också av hur snabbt böcker ibland "dör". Jag läste Svinalängorna med elever för ett par år sedan, med bra resultat, eleverna tyckte att handlingen var hemsk, men att boken var välskriven och läsvärd. Nu läser jag den igen, eleverna avskyr den, handlingen är fortfarande hemsk, men nu är språket tråkigt, tempot långsamt... kort sagt, allt med boken är skit! Hur kan det bli så?

I en annan klass läser vi Tusen gånger starkare, som också har något år på nacken, men den gillar de verkligen, liksom Bryta om, som enligt mig bygger på precis samma tema som Svinalängorna. Hur ska man förstå vad i nutidslitteraturen som lever länge och vad som dör direkt?