Kyla, trötthet & utveckling

Vackert ute, med den vita snön och skarp sol, hade varit skönt med en rask vinterpromenad! Här är så kallt inne, jag fryser så att fingrarna blir helt stela när jag skriver. Högarna på skrivbordet är rejäla och jag måste rätta, men det är så svårt att få ro till det här med dörrknackningar, elever i korridoren, en kollega som vill byta några ord...Splittrad är bara förnamnet. Och splittring gör mig trött!

Fy vad jag känner mig gnällig och det vill jag ju inte vara, det är det värsta jag vet!

Nu är det dags att kavla upp ärmarna och köra "ända in i kalet"! Utvecklingssamtal med Vilma igår, sen tråkkurs, samtal med med ett gäng egna mentorselever idag, och en imorgon, sen skönjer jag horisonten, underbart! Jag tycker att det är viktigt att sitta ner med elverna en och en i lugn och ro, men är det i den här formen egentligen så så utvecklande för eleven?

Känns ibland som löpande band, där man vill få in så många samtal som möjligt på kort tid, för att sen vara av med dem (och visa chefen att jag blev klar snabbt, alltså är jag effektiv)!

Föräldrarna är (nästan) alltid mest intresserad av resultaten och dem har jag svårt att prata om när det gäller andra ämnen. jag ser resultaten men det gör ju eleven och föräldrarna med.

Jag vill prata om trivsel, intresse, varför de valde denna skolan och detta program...Allt för att få en riktig förståelse för vem eleven är och vad hon vill med sin framtid. Med formulerade mål och drömmar är det mycket lättare att vara en engagerad mentor som kan stötta och peppa ungdomarna framåt.

När jag säger till en elev att dra ner lite på läxtiden för att hinna umgås med vänner & familj, träna eller slappa så tittar eleven, men främst föräldern på mig som om jag vore dum i huvudet. Som om jag som lärare måste ha piskan på ryggen på mina elever, kanske för att de går ett krävande studieförberedande program. Icke dsto mindre är de för mig främst människor i en period i livet där skolan visst är viktig, men inte det enda viktiga. Är det "fel" inställning?

Nu ska de nationella proven fram för rättning, härligt! (peppar mig själv ;-)

Vision VS verklighet

Omöjligt? Nädå!

Har haft en givande, intressant och framåtsyftande studiedag tillsammans med svenskkollegor från kommunens alla sju skolor. Vi brukar träffas i grupper som undervisar i liknande åldrar, men idag blandade vi oss, med gott resultat, tycker jag.

Varje gång vi har träffats slås jag av hur kloka kollegor jag har och hur mycket kompetens kommunen besitter inom olika område, ämnesspecifikt såväl som på andra sätt. Hur tar vi hand om den på bästa sätt, utan att bränna ut och upp oss själva? Alla VILL mycket, exempelvis: delge varandra arbetsmaterial, utveckla skolan som helhet, såväl som ämnet, uppnå och säkerställa en likvärdig bedömning, sätta sig in i nya läroplanen, dess kunskapskrav och det centrala innehållet, arbeta med de nya betygskriterierna, vara nära eleverna och stötta sina kollegor...Helst också hinna ha ett liv utanför jobbet, eller?

I den bästa av världar skulle jag som ämnesutvecklare och nätverksledare ha möjlighet att skapa system för delning av material, som är lätta att nå för alla, som ska ha tid att dela med sig och ta del av det andra delat med sig av. Kalla till möten för att hålla diskussionen levande, hinna hitta, läsa och tipsa om massor av ny forskning inom olika områden.

Denna vision krossas ibland av skolans verklighet, där lärarandet och det undervisningsrelaterade uppdraget samsas med skoknytning, nässnytning, rastvaktande, bussbokande, administration, akuta elevärende, där eleven ofta nog behöver ha kuratorsstöd...

Jag vill poängtera att jag verkligen gillar mitt jobb, och inte kan tänka mig att något annat yrke kan vara roligare. Ibland måste vi nog ändå stanna upp och fundera på vad vi ska fokusera på, vi kan inte vara i med och framme på alla fronter samtidigt, eller?

Allt är viktigt, men vad är viktigast för oss och för eleverna?