Omöjligt? Nädå!Har haft en givande, intressant och framåtsyftande studiedag tillsammans med svenskkollegor från kommunens alla sju skolor. Vi brukar träffas i grupper som undervisar i liknande åldrar, men idag blandade vi oss, med gott resultat, tycker jag.
Varje gång vi har träffats slås jag av hur kloka kollegor jag har och hur mycket kompetens kommunen besitter inom olika område, ämnesspecifikt såväl som på andra sätt. Hur tar vi hand om den på bästa sätt, utan att bränna ut och upp oss själva? Alla VILL mycket, exempelvis: delge varandra arbetsmaterial, utveckla skolan som helhet, såväl som ämnet, uppnå och säkerställa en likvärdig bedömning, sätta sig in i nya läroplanen, dess kunskapskrav och det centrala innehållet, arbeta med de nya betygskriterierna, vara nära eleverna och stötta sina kollegor...Helst också hinna ha ett liv utanför jobbet, eller?
I den bästa av världar skulle jag som ämnesutvecklare och nätverksledare ha möjlighet att skapa system för delning av material, som är lätta att nå för alla, som ska ha tid att dela med sig och ta del av det andra delat med sig av. Kalla till möten för att hålla diskussionen levande, hinna hitta, läsa och tipsa om massor av ny forskning inom olika områden.
Denna vision krossas ibland av skolans verklighet, där lärarandet och det undervisningsrelaterade uppdraget samsas med skoknytning, nässnytning, rastvaktande, bussbokande, administration, akuta elevärende, där eleven ofta nog behöver ha kuratorsstöd...
Jag vill poängtera att jag verkligen gillar mitt jobb, och inte kan tänka mig att något annat yrke kan vara roligare. Ibland måste vi nog ändå stanna upp och fundera på vad vi ska fokusera på, vi kan inte vara i med och framme på alla fronter samtidigt, eller?
Allt är viktigt, men vad är viktigast för oss och för eleverna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar