Så det kan bli!

På ett dygn har jag hunnit med två möten på barnens skola. Inget som rör mina barn specifikt, utan med grupper där jag sitter som föräldrarepresentant. Igår var det med lärare, elever, föräldrar och kuratorn, det handlade om ett nytt anti-mobbingarbete. Det som kändes bra, var att all personal är involverad och de verkade så oerhört postiva och engagerande. Det tror jag är den största framgångsfaktorn i det alltid lika viktiga arbetet.

Idag var det föräldraråd, men jag kände att jag i ganska hög grad kom att representera lärarna, fast jag var där som mamma! Varför blir det så? Jo för att alla vet och kan så mycket om skolan och om hur vi borde göra! Eller rättare sagt, tror sig veta. Det kändes som helt obefogad kritik!En förälder utryckte sig om rättning:

- För mig är ett prov rättat när det står 15/25 och ett betyg!

Men snälla du, kunskap kan inte alltid poängsättas, själv gör jag det aldrig!

I nästa andetag pratade samma person om feedback, som om den alltid måste vara skriftlig. Ska inte ungarna, på högstadiet kunna berätta om den muntliga feedbacken de fått i skolan för sina egna föräldrar? Svaret är ett enkelt JO, om de vill, så kan de det, eller?

Mötet slutade med att jag redogjorde för hur jag rättar mina prov, i mitt ifrågasatta yrke, men det gjorde jag med glädje, hoppas att någon av dem fick lite förståelse för yrkets komplexitet!