Ojdå!

Oj, så mycket text det blev! Idag har eleverna i en klass skrivit recensioner, på böckerna som jag diskuterade i ett tidigare inlägg. Gud så full bloggen (www.skolbloggenhoganas.blogspot.com) blev :-) Tjoff, så var där över 20 nya inlägg, som jag ska kommentera fortare än kvickt!

Jag tänker att om jag använder nya, snabba medier för att eleverna ska shapa upp sitt språk och sina texter, eftersom de kan läsas av fler än "fröken", så måste jag ju snabbt ge respons, eller?

Vidare tänker jag att eleverna i en annan klass ska få kommentera inläggen och vice verca. Tror att det kan öka deras läsvilja, glädje och läsupplevelsen, ska bli spännande att se hur det faller ut!

Sitter med nya skrivvaktsinstruktioner till det nationella provet framför mig. Det är så dubbelt, för å ena sidan vill man ha en öppen, rak och tillitsfull relation till eleverna, men å andra sidan har vi stränga regler från skolverket i denna fråga. Dessutom kommer många lärare och annan personal som inte känner eleverna att vakta. Just nu känns de så pekpinneaktiga och negativa, som att jag/vi utgår från att eleverna tänker försöka fuska :-(

Kul däremot med försöket att låta eleverna skriva på dator direkt, utan omväg via, kladd, handskrift...Det känns som att datorn är det naturliga sättet att skriva för många unga idag!

Lite plus och lite minus i denna fråga alltså, som med så mycket annat.

Vilma kom hem från skolan idag och var så besviken. De skulle spela upp en pjäs, i den bjöds det på fika och de ville realisera detta i klassrummet. Deras lyhörda och trevliga lärare hade hörsammat deras önskan. Igår stod en strålande lycklig dotter och bakade chokladbollar för glatta livet, hon skulle göra hälften och en klasskamrat hälften. I skolan idag kom den andra flickan med över 70 bollar, och kommentaren "det är inte lönt vi bjuder på dina, du har ju bara typ 20" till Vilma :-( Hon hade, enligt egen utsago, sagt emot, men inte fått gehör!

Vad gör man?

Jag ringde läraren och beskrev Vilmas upplevelse av händelsen. I allt dramatiserande hade han inte sett/hört detta och Vilma hade inte heller "skvallrat", vilket hon klart borde gjort. Snälla Björn kom på den briljanta idén att hon kunde få bjuda sin bildgrupp på fika imorgon. Nu håller jag tummarna för att den andra ungen inte är i den gruppen!

Hur ska det barnet förstå att hon gör andra ledsna? Är det mitt ansvar eller ska jag bara släppa det?